Medan prisutdelningar och vårprogram avverkas på löpande band och ett nytt filmår börjar ta form i landet, där könsfrågan kanske varit mer central än på länge, kan jag inte släppa taget om en annan genusdiskussion som fördes runt julbordet.

En medlem av familjen som just fått sitt andra barn, beklagade sig över det faktum att man enligt lag ska ta sitt första barn ur dagis när det andra kommer. Va?, utropades från min danska sida av bordet, vad menar du, ska storebror som äntligen skolats in och fått kompisar tvingas sluta på dagis för att stanna hemma och titta på när lillasyster sover i vaggan?

Nej, barn nummer ett får gå kvar på dagis tre timmar om dagen. Och resten av tiden förflyttas föräldrarna snabbt till femtiotalet och reduceras till hemmagående fastbundna föräldrar. Och det är ju fantastiskt om man vill leva sitt liv som hemmaman eller fru, men om man nu inte vill det? Om man nu, som de flesta efter ett barns ankomst, knappt kommer ihåg vad man heter eller vilken dag det är och är helt slut i största allmänhet?

Eller, om man till exempel jobbar som projektanställd, låt oss säga filmarbetare, och har genomlevt helvetet med att försöka få föräldrapenning, sedan förnedrats i några månader av den extremdåliga ekonomiska situation man försatts i, sedan äntligen börjat komma ut på arbetsmarknaden igen med hjälp av släktingar, barnflickor och förstående vänner, och jobbat sig upp till en ”hej-igen-branschen-jag-existerar-fortfarande, -fick-bara-barn-, politikerna-säger-att-det-är-bra-men-det-verkar-som-om-folk-tror-man-dött-för-att-man-blir-farsa-eller-morsa”. Om man nu vandrat denna golgatavandring och ändå bestämmer sig för att få barn nummer två, och naivt tänker att jaja, det är väl som första gången, har man tur dyker det upp nåt kort reklamjobb som man kan dryga ut kassan med, om man nu trodde det så var man bra dum i alla fall. Jamen det är ju bara att glömma, eftersom ditt första barn ju ska sluta dagis och också vara hemma och mysa.

Japp, så där har vi effektivt räknat bort alla frilansande projektarbetande filmarbetare från arbetsmarknaden, förutom det fåtal som har gudebenådats med närboende och behjälpliga släktingar.  Och trots att vi idag delar väldigt lika, behövs väl knappt sägas att majoriteten av dessa borträknade frilansande filmarbetare är kvinnor.

Och nånstans vid rödkålen och köttbullarna skänker jag en tacksam tanke till våra föregångare inom jämställdhetskamp som tagit de hårdaste kamperna och låter oss andra leva ett relativt jämlikt liv, men märker hur irritationen växer över en alltmer utbredd populistiskt feministisk hållning, ofta hörd i vår kära filmbransch.

Som i tidigare nämnda sammanhang, vårpresentationer, nomineringar och prisutdelningar, där den kulturpolitiska makten svänger sig med uttryck som ”könskvotering” och ”fram för fler kvinnor”. Där fokus envist hålls på frånvaron av kvinnor, och lösningsorienteringen lyder mer pengar till kvinnliga regissörer, istället för att belysa den kompetens och begåvning som faktiskt finns, och kanske tona ned könsfrågan i kvalitetsbedömningen?

Jag märker hur det börjar klia på hela kroppen och en olustig känsla smyger sig på, som i professionella sammanhang nästan liknar omvänd diskriminering - ska mina arbetsmöjligheter bedömas efter mitt kön snarare än min kompetens? Nu blir det ruggigt! Men som Lisa Siwe formulerade sig under Guldbagge-galan: ”jag är regissör, punkt slut.”

Ja, för visst är det hennes regissörsskap som hyllas och ska framhållas, inte hennes genustillhörighet. Och här minns jag åter diskussionen vid julbordet och tänker herregud, om kulturpolitiken nu verkligen vill ändra något i denna påstådda könskamp borde den jobba för att förbättra villkoren för frilansande föräldraledighetstagare, för kortare dagisköer, ta bort regeln om hemmavarande storasyskon vid barn nummer två, och i kombination med detta, som hörts muttras från vän på SFI - gå ut i skolorna då, på lågstadienivå och lär tjejer vikten av att tro på sig själva och dra igång projekt själva, för här ser vi mest manliga ansökningar.

För jodå, visst finns diskriminering och ojämlikhet i vår bransch, men att föra diskussionen på en nivå som reducerar till exempel en regissörs skapelse till en könsprestation, är att underminera kompetensen och förvandla jämlikhetsdebatten till en slags genusbetingad svågerpolitik - problemen ligger mycket djupare än så.

Som min nära väninna sa efter att ha tilldelats ett kvinnopris för sitt regissörsskap;  jag vill väl inte bli ihågkommen för att jag var kvinna, utan för att jag gjorde världens bästa jävla film!

Så gratulerar alla som medverkat till årets kommande filmer, och som presterat förra årets - bra jobbat, och keep ´em coming, oavsett om du är fågel, fisk eller mitt emellan.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan