Det börjar närma sig val. Och nu menar jag The Val och inte något kyrkoval eller någon annan överflödig konstruktion. Än så länge gör det sig påmint lite som en hösttrött geting, som slött flyger omkring och ibland oväntat aggressivt gör ett utfall. Men så sakteliga accelererar valrörelsen, i tidningar, på tv, i radion och på nätet debatteras det, analyseras, förenklas och förklaras, lite mer för varje dag som går. Den 19 september, 2010 är det dags, så visst, vi har ett tag till på oss att fundera på vilken valsedel som gäller den här gången. Men som vanligt är det ju lika bra att börja i tid och som av en händelse med kulturen som utgångspunkt.

Som bekant satte ju Göran Hägglund för några veckor sedan kulturfrågan i fokus med sin uppseendeväckande och till övermåttan uppmärksammade debattartikel om Sveriges radikala kulturelit som tvingar saker på stackars ”vanliga”, halvkorkade människor. (Smart av Hägglunds spin doctors för precis som när det gäller allt liv runt pseudopersonen Anna Anka så är det ju skönt och enkelt när alla vi som ”tycker rätt” kan enas om att den andre är dum. Och all uppmärksamhet är ju bra, åtminstone för ett parti som kämpar för att inte falla i glömska.)

Strax efter Hägglunds utfall, under Bokmässan i Göteborg lanserades boken ”Folkvald kultur”, en maratonlång enkät sammanställd av Helsingborgs Dagblads kulturredaktion med kulturchefen Gunnar Bergdahl i spetsen. 349 riksdagsledamöter och 22 statsråd har ombetts svara på fem frågor om sina kulturupplevelser. Svaren publicerades först som serie i HD men finns nu alltså sammanställda i en bok, som bjuder på både oroande och uppfriskande läsning.

Så här skriver Bergdahl i förordet: ”Vad har våra folkvalda i riksdag och regering för kulturellt livsbagage? Dessa våra demokratiskt valda företrädare som stiftar lagar, trycker på sina ja- och nejknappar, debatterar, skriver och läser motioner, går på möten och studerar utredningar och som fattar beslut om stort och smått. Till exempel om vilken kulturpolitik och vilka resurser den svenska kulturen får leva med.”

De frågor som ställdes var: Vad är din största scenupplevelse? Vilken är den bästa bok du läst? Vad är din största konstupplevelse? Vilken är den bästa film du sett? Vad är din största musikupplevelse?

Sammanlagt kom det 1855 mycket varierande svar från våra folkvalda, riksdag såväl som regering. Genast inställer förstås sig den oundvikliga frågan: Kan man dra några partipolitiska slutsatser? Finns det några överraskningar alls? Är moderaternas svar pinsammare än miljöpartisternas? Är det här man ska söka svaret på vem man ska rösta på? Nja, kanske inte, men till hjälp kan det ju vara när valdagen kryper närmare och behovet att klargöra och generalisera blir allt större… Och eftersom boken medvetet inte innehåller någon statistisk sammanställning eller några slutsatser så kommer här ett litet försök i all skämtsam ödmjukhet.

Givetvis med fokus på näst sista frågan; den som handlar om film. Och med reservation för fel och det faktum att man med rätt vinklad statistik kan påstå precis vad man vill.

Låt oss börja med att Kaj Pollaks "Så som i himmelen" omnämns av alla partier förutom Vänster- och Miljöpartiet. Hos Göran Hägglunds parti och Centerpartiet är den till och med en av filmerna i absoluta toppen – den bästa film som setts.

Annan kuriosa; "Mamma Mia!" omnämns av tre partier (Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet),

Absolut total vinnare är Coppolas "Gudfadern", följd av "Schindlers List", "Sagan om ringen" och "Gökboet".

Socialdemokraternas toppfilmer är först och främst "Gudfadern", sedan "Gökboet", och "Schindlers List", tätt följda av "Män som hatar kvinnor", "Allt om min mamma", "Forrest Gump", "Stekta gröna tomater", "Sagan om ringen" och – "Så som i himmelen". Inte långt därefter kommer svenska filmen "Varg".

För moderaterna gäller "Fanny och Alexander" och "Sagan om ringen", följda av "Schindlers List", "Borta med vinden", "Ben Hur", "Pretty Woman", "Sound of Music" och "Doktor Zjivago".

Folkpartiet har en jämnare spridning men toppar med "Broarna i Madison County", "Utvandrarna", "Doktor Zjivago", "Notting Hill" och "Livet är underbart".

Kristdemokraterna håller, förutom nämnde Pollak, "Döda poeters sällskap" och "Ben Hur" högst.

Hos Centerpartiet vinner, förutom nämnde Pollak, "Sagan om ringen överlägset".

Vänsterpartiet avviker från mallen och låter en enda film; Bertoluccis "1900" (passande) ensam trona i topp.

Sist och minst, Miljöpartiet, som har total spridning – liksom man inte sysslar med partiledare vill man inte sätta någon film framför den andra. Dock återfinns här ett och annat uppiggande svar som spanska "Kossor" (lämpligen) och koreanska "Järnfemman". Men också favoriter över partigränserna som "Gökboet" och "Schindlers List".

Som sagt, bland svaren, mycket förutsägbart och beklämmande men också en massa unikt och överraskande. Och slutsatser kan man lekfullt dra i all oändlighet. Till exempel den att jag med utgångspunkt från det här materialet ser ut att vara Miljöpartist, eller möjligen Vänsterpartist.

Men allra mest uppfriskande är nog ändå jordbruksminister Eskil Erlandssons (c) djärva och koncisa svar: "Exorcisten"!

Så finns det naturligtvis också de som tackade nej till att medverka. Regeringens tre tyngsta manliga moderata ministrar och, med Bergdahls ord, ”en homogen grupp manliga socialdemokratiska ombudsmän i hyfsat mogen ålder ”, i första hand. Brist på tid, bortprioritering av kulturen, rädsla för att svara ”fel”, vem vet. Men i riksdagen, såväl som i filmvärlden vill man väl inte sticka ut eller framstå som någon som inte har koll. Heder då i stället åt dem som vågat bjuda på sig själva och medverka, en del med långa och utbroderande svar som ingjuter åtminstone lite hopp vad gäller kulturpolitiken.

Men för ett tag framöver får den del av politiken som gäller valet 2010 vila. Samtidigt som jag avslutar det här står Mats Svegfors och hans medarbetare redo att presentera filmutredningen på Rosenbad. Eftermiddagens läsning är räddad. Gissar att den också skulle behöva en förenklad sammanfattning. Men den får någon annan göra.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.