Den känsla som oftast kommer över mig efter ett biobesök är ånger. Inte för att filmen varit dålig, utan för att filmen varit så bra att jag efteråt insett att jag borde ha sett den hemma först, på dess egna meriter, i stället för att låta kollektivupplevelsen på bio remixa den emotionellt.
Skillnaden mellan biobesök och hemmafilm är avsevärt mycket större än den mellan konserter och skivlyssning. Det genomsnittliga biobesöket är, för mig, knappt ens “film” i första hand utan snarare deltagarkultur, evenemangskultur.
Även om jag i vintras närvarade vid en biovisning av Sam Mendes “Revolutionary Road” lär jag inte med säkerhet kunna säga vad jag tycker om den förrän i juni – när DVD:n släpps. Mitt huvudsakliga omdöme om den som ett bioupplevelsekulturellt verk är att den var tragikomiskt upprörande, något jag räknar med att revidera. En annan känsla jag däremot tror kommer att överensstämma är det sociologiskt deprimerande. Men där DVD-upplevelsen torde tangera Richard Yates 1950-talsbaserade romanförlaga, illustrerade och blottlade min bioupplevelse av “Revolutionary Road” snarare 2000-talets biobesökare och deras snärjda drömmar, önskningar och fördomar.
Däremot tror jag inte att jag under DVD-kvällen får återuppleva det överraskande lyckorus den här biokvällen faktiskt gav mig, något jag strax återkommer till.
Det som generellt skiljer biobesöket från hemmafilmupplevelsen är att dynamik suddas ut; att små känslor förkrymper och stora känslor blir överstyrda. Ett typexempel i “Revolutionary Road” är att scener som i hemmasoffan uppfattas som subtil komik med ett stråk av filosofisk och civilisationskritisk sorg – som när man ser hela det homogena havet av hattar flyta fram i lämmeltåg över pendelperronger och kontorslobbygolv – bland skrockandena och fnissningarna på bio bara blir burdus buskis.
Men det som dessutom kan göra biobesöket till ett slags konstverk i sig är det rent deltagarkulturella: verbala bidrag från de delar av publiken som aldrig kan hålla tyst, aldrig kan hålla inne med sina känslor. Och då menar jag inte främst skratten på fel ställen och andra liknande överdrivna reaktioner, utan kommentarerna.
Jag hatälskar högljudda biokommentarer. Ofta är det ju de klumpiga kommentarerna jag återberättar först, när någon frågat mig om mitt senaste biobesök. När jag hittills pratat med vänner om “Revolutionary Road” har jag inte återgett filmen i sig eller min åsikt om den, utan återgett upplevelsen av andra människors upplevelser av filmen.
Som när Kate Winslets rollgestalt var otrogen i bilen utanför ett dansställe i natten… då började en ung kvinna i biopubliken ösa ur sig sin personliga avsky för otrohet, väsa till sin väninna “Vilket äckel!" (om mannen) och "Hur kan hon göra så!” (om Winslet), och antyda egna erfarenheter av relationssvek. Och väninnan ömsom höll med, ömsom dämpade. Gissa vilken dramatik som tog överhanden – och hur den färgade filmupplevelsen!
Eller den långa, ödesmättade strandscenen – som jag dessvärre bara kan gissa är hypnotiskt oroskapande, eftersom biopublikens kommentarer sköljde bort den defaitistiska soundtrackmusiken:
“Vad vita de är! Som engelsmän, de brukar vara sådär vita!"
“Ja, fast engelsmän blir så röda också!"
“Kolla, DiCaprio ser fortfarande ut som 12 år."
Och så allmänt skratt när huvudrollsinnehavaren, full av förvirrad förstumning, vadar ut i vattenbrynet.
Ännu värre, eller bättre, var den kanske största nyckelscenen – när det äldre paret återvänder för en middag hos DiCaprio och Kate Winslet, och återigen har med sig sin psykiskt sjuke, vuxne son. En scen som, förenklat, går ut på att den psykiskt sjuke mannen, som vid första besöket inspirerats av förortsparets idéer om att hoppa av ekorrhjulet och dra till Paris, nu blir djupt upprörd av att Europadrömmen förtvinat. Han får ett långvarigt utbrott, och de åldrade föräldrarna försöker hyssja och släta över och slutligen dra honom därifrån. Men DiCaprios och Winslets hela livssituation, hela deras relation, blottläggs som en naket ryckande nerv, och det är fantastiskt gripande.
Tror jag.
Ty biopubliken vred om hela scenens tonläge. Den psykiskt sjuke tolkades – som alltid, i sådana här publikdragande storfilmer – komiskt. Många skrattade så fort han öppnade munnen. De noterade inte den inre förtvivlan som samtidigt trängde igenom DiCaprios låsta grimas.
Och så var där en kvinna som upprepade, varje gång den psykiskt sjuke zoomades in i en ny aggression: “Nämen ta bort honom! Fan vad han är jobbig, men stick iväg nu då!"
Ändå betraktade jag inte den här biokvällen som bortkastad. Tvärtom. Den var storartad – och jag menar inte ur något slags anekdotiskt, ironiskt, perspektiv. Nej, jag lämnade biolokalen inte bara med den där ångerkänslan utan främst med en känsla av upprymdhet, av att ha blivit känslomässigt djupt berörd.
För efter den där middagsscenen, och efter det uppslitande gräl som följer, då Winslet blir kvar ute i skogen hela natten och DiCaprio sitter förstenad i vardagsrumssoffan i timmar, tar regissören ett berättargrepp som tvärt bryter mot filmens övriga flödesschema.
Under ett par minuter avfolkas scenerierna. Gryningen efter bråket skildras i en serie interiörstilleben, En lång rad tysta tablåer.
Där finns plötsligt inget att skratta åt, inget att yvas över, inget att reagera på – annat än på sina egna känslor. Biobesökare som dittills varit förströdda av skådespelares utseenden och manér tvingas nu stirra rakt in i en ovisshet, och inse att något stort och omvälvande har hänt, relationskrisen är total. De tysta bostadstablåerna visar precis hur det känns när man själv sitter hemma och stirrar på väggarna. I sådana situationer skrattar man inte. Då är det på riktigt.
Och under återstoden av filmen är biopubliken knäpptyst. Och då blir det plötsligt denna fantastiska tystnad jag lyssnar till, snarare än vad Sam Mendes siktar på i slutakten. Det makalösa ljudet av hur hundra för varandra främmande människor – varav hälften verkat vara gamla ”Titanic”-fans som kommit enbart för Leonardo DiCaprios och Kate Winslets återförening – håller andan tillsammans, finner en gemenskap.
Kanske är det därför jag ständigt dras till bioupplevelsen, trots den där ångern, trots känslan av att ha blivit lurad på det kliniskt filmiska. Till och med när man fått filmen förstörd av störiga skratt och korkade kommentarer kan man landa i en mirakelkänsla. Det handlar om en anspänning och en förlösning nästan av det slag hardcoresupportrar upplever på fotbollsmatcher – och som man aldrig kan få för sig själv hemma i soffan.
Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.Tillbaka till sidtoppTillbaka till startsidan