För den som inte läst eller hört. 2006 års filmavtal blev förlängt. Till och med 2012. Blev någon överraskad?

Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth låter meddela via ett pressmeddelande att hon är nöjd med förlängningen. Kulturministern säger också att det var nödvändigt för att vi i Sverige ska få en fungerande filmpolitik i framtiden. 

Det kulturministern egentligen gör är att hon liksom hennes föregångare än en gång sviker det svenska folket i allmänhet och den svenska filmbranschen i synnerhet. Gång på gång har dessa ministrar bekvämt gömt sig bakom filmavtalet som funnits längre än jag är gammal (44 år). Konstruktionen med staten å ena sidan och vissa filmbranschparter å andra sidan är både en billig och okomplicerad filmpolitik. Och det har alla kulturministrar insett – och det passar såklart en visionslös bekväm minister som hand i handsken.

Jag kan ge mig f-n på att instruktionen till Mats Svegfors var glasklar när han fick uppdraget att bli den femte filmutredaren sedan 1963:
1. Se till att det blir en förlängning
2. Locka med att vi ska utreda 

Och visst lyckades Mats Svegfors, med bravur. Vem kan på allvar tro att något annat ligger bakom detta beslut! Det nya är förvisso att Mats Svegfors föreslår en helstatlig filmpolitik, men för mig är det ändå dimridå. I samma pressmeddelande säger kulturministern: ”Vi kommer nu att inleda en öppen process och en prövning av olika alternativ för den framtida filmpolitiken." Är det inte det som Mats Svegfors har gjort? Sedan säger hon också: "Det är beklagligt att inte alla avtalsparter ville vara med på en förlängning idag.”

Den part hon syftar på är Kanal 5 och det är positivt att Kanal 5 ännu inte har skrivit under. Det borde få kulturministern att fundera kring hur filmavtalet borde finansieras och göra något åt det. Det är inte rimligt att peka ut Kanal 5 som ett ansvarslöst företag när kulturministern har tagit noll ansvar för få med fler parter som finansiärer till filmavtalet, som staten lovat.

Filmavtalet: § 21, första stycket
Staten, filmbranschen och TV-företa­gen är överens om att fortsatt aktivt verka för utökad finansiering av avtalet genom tillkommande parter. De par­ter som främst bör knytas till avtalet är aktörer som visar eller på annat sätt exploaterar film.

Den som tror att staten gjort något för att förverkliga denna ambition kan räcka upp handen nu! Jag visste det, inte en hand så långt ögat kan nå!  När ska någon kulturminister inse betydelsen av att ha en livskraftig svensk filmbransch som man bland annat gjort i våra nordiska grannländer?

De aktörer som kulturministern borde ha kontaktat är videobranschen, telekomföretagen, bredbands- och kabel-TV-operatörerna samt biografägarna, mer om detta nedan. Om rättighetsinnehavarna till de filmer som går på svenska biografer vågar avstå intäkter till förmån för filmavtalet borde dessa branscher göra något liknande. Inget annat vore rimligt. Det tror jag att kulturministern också tycker, men hon gör inget åt det.

Det är tio parter som står bakom dagens avtal men tre av parterna bidrar inte med en enda krona – Riksföreningen Våra Gårdar, Folkets Hus och Parker och Sveriges Biografägarförbund. Och dessa parter tjänar absolut pengar på att exploatera film.

Okej. Frågar du biografägarna kommer de envist att påstå att de minsann bidrar med enorma summor till filmavtalet genom att skänka 10 procent av ”sina” biljettintäkterna på bio till filmavtalet. Det är ren och skär lögn. De 10 procent som dom påstår är deras intäkt är nämligen respektive films rättighetsinnehavares och upphovspersons egendom. Ingen annans.

Enkel matematik kan förklara detta: 6 procent moms och 10 procent av biljettintäkten går till staten respektive filmavtalet. Sedan betalar biografägaren en mindre summa av biljettintäkten till filmdistributören för hyra av filmen, men den klart största delen av biljettintäkten hamnar i biografägarens kassa. Dom har inte på något vis efterskänkt en krona till någon utan de har som alla bolag gjort en ekonomisk kalkyl baserad på att de ska gå med vinst. Likaså är det med distributören. Den som får ta avstå pengar är de som äger rättigheterna till filmerna och de upphovspersoner som har royalty från en films intäkter.

Det biografägarna faktiskt gör är att ombesörja administrationen av 6 procent moms till staten och 10 procent av biljettintäkten till filmavtalet, men räcker det för att rendera en plats i filmavtalet?

Om man utgår från principen att alla som bidrar med pengar till filmavtalet och/eller exploaterar film i Sverige borde vara med och stötta svensk film skulle laguppställningen se ut som följer: Staten, filmproducenter, regionala fonder, TV-kanaler, andra rättighetsinnehavare till exempel distributörer, riskkapitalister och bolag i filmbranschen som finansierar film, upphovspersoner (samlade i en organisation), videodistributörer, bredbands-, kabel- TV- och telekombolagen.

Självklart får biografägarna gärna medverka i ett avtal men då måste de också investera i filmavtalet.

Svar på krönikan!
Sveriges Biografägareföbunds ordförande Jan Bernhardsson svarar på Joakim Hanssons krönika.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan