Produktionsåret inleds för egen del med en av kanske årets största marockanskproducerade reklamfilmer. Tekniskt komplicerad med hundratals statister och många inspelningsdagar. 

Landar mitt i natten i filmhistoriska Casablanca och blir avsläppt vid ett hotell utan produktionsbok med plan, tider eller kontaktuppgifter. Chauffören, som inte kan ett ord engelska, förstår verkligen ingenting när jag försöker gestikulera mig fram till när jag ska hämtas upp nästa dag. Det är bara att välkomna en spännande första dag, full av överraskningar. Något som kommer att genomsyra hela produktionen ska det visa sig.

I filmen ska kameran färdas över hustak ned till ett myllrande torg där kameran tar en subjektiv roll och upplever en rad olika situationer - en man stryker sin dotter över kinden, man ser våra händer som kommer in i bild framför kameran, en kvinna som livligt samtalar med sin vän och så vidare. Efter att kameran tagit sig runt hela torget, och på vägen stannat upp och interagerat med ett antal personer, lämnar den marknivå, åker upp i ett fågelperspektiv och lämnar staden. Efter hand ser man att staden befinner sig på ett SIM-kort vars ägare håller det i sin hand, stoppar det i sin telefon, ringer och går iväg. Det kniviga i det hela är att det beskrivna sceneriet ska uppfattas som en enda ”sömlös” tagning. Dessutom ska det vara den trevligaste av världar, varmt och soligt med mycket inslag. 

I verklighetens Marrakech öser regnet ned och som pricken över i blåser det kraftigt. Det osar ”väderdag” långa vägar. På kontoret förser jag det lokala produktionsfolket med utrustningslistor. Jag har ju inte fått se location så jag får gissa mig fram. Eftersom vi ska filma ett stort soligt torg med 500 statister har jag bland annat beställt två stora SoftSun 100kW-lampor, faktiskt egentligen inte tillräckligt starka, men något man får anse vara rimligt tillgängligt i Marocko.

Regissören har dessutom i ett tidigt skede bett om en Spydercam, ett fyrpunktsvajersystem som låter kameran flyga fritt i luften, i alla riktningar. Ett önskemål som, trots att det är enda sättet att göra kamerarörelsen reklambyrån och kunden förväntar sig, liksom fallit i ”glömska” på produktionsbolaget. I panik lyckas man i Schweiz boka ett vajersystem med bara två fästpunkter, vilket resulterar i att kameran endast kommer att kunna flyga rakt in och ut. I kombination med Steadicam och kran förväntas vi nu istället trixa ihop det. Att filma sekvensiellt är avgörande för att kunna skarva ihop tagningarna sömlöst men även tidsmässigt enda lösningen för att postproduktionen ska hinna färdigt i tid.

Efter att ha fått vänta nästan en och en halv dag utan att få se inspelningsplatsen är det äntligen dags för ett första rek. Jag mäter upp att solen endast kommer att slå in på torget mellan klockan 10-16. Vi missar alltså helt de två finaste timmarna i både början och slutet av dagen, något som är avgörande för den här produktionen. Den låga solen och inslagen från denna, som byrå och kund förväntar sig, är bara att glömma. Dessutom förkortas vår inspelningstid enormt mycket då vi nästan bara kan filma under de soliga timmarna.

Det är fredag och det skymmer. Söndagens första inspelningsdag närmar sig med stormsteg och det är för sent att byta inspelningsplats. Hade vi åkt ut till location med en gång hade detta kunnat undvikas. Väderdagen realiseras mycket riktigt och allt skjuts på en dag. En vinst kan tyckas men oss hjälper det tyvärr ingenting då det är helg. Det går inte att få några nya tillstånd.

Har alla huvudfunktioner fått utrustningslistorna? undrar jag, och får den pigga tummen upp. Det känns nu som när ett barn som smyger iväg och är tyst ”lite för länge”, det är förvisso fridfullt men man anar oråd och ofta med fog. Precis så är det med listorna. Ingen har till exempel knorrat över de två 100 kW-lamporna och mobilkranarna. Mycket riktigt. Vilka listor är det jag egentligen menar? Efter trippelkoll lyckas de till slut hitta listorna de säger sig aldrig fått. De slår sig för knäna av skratt och undrar hur man kan tro att det ska gå att få tag dessa tekniska lösningar i Marocko. Sådant måste skeppas från till exempel Spanien och det vet ju varenda människa att haven är på tok för stormiga. Ett marockanskt trumfkort man verkar ta till så fort det dyker upp något utanför plan A.

Ett annat favorittrick de konstant använder, i tron att undvika kostnader, är att ”glömma” bort. De gör allt för att förhala, skjuta upp och bara vänta med de där besvärliga detaljerna till dess att det är för sent. Ett inte speciellt ekonomiskt fördelaktigt trick. Vissa saker går bara inte att vara utan och det är då det blir riktigt dyrt att i panik ta in utrustning och lösningar i sista stund. Jag får nöja mig med en 18kW och en 12kW lampa. Fler lampor finns inte att få tag på menar de. 

För skapa utrymme för Steadicamen så att POV:arna och scenerierna kan gå in i varandra beställer jag ett SkaterScope. Löses av produktionsledaren med den så kallade förhalningsmetoden. 

Egna inititativ i alla ära, men istället för en lättare Zeiss UP-serie får vi en väldigt okomplett Cooke S4-serie som tynger steadyriggen avsevärt. Kompendierna visar sig inte passa på gluggarna, de kamerafilter som dyker upp är antingen av fel sort eller i fel storlek. Varmtonsfilter och solsegelsdukar står inte att finna i vår utrustningscoctail och varför stativ till 18 kW-lampan när det till exempel finns en gaffeltruck att hänga lampan i...? Jag lyckas få en person från Köpenhamn att flyga ner med riktigt kompendium och rätt sorts kamerafilter så att vi kan filma. Kanske var det hög tid att följa produktionsbolagets exempel och lägga listorna åt sidan en gång för alla. 

Startskottet går för första inspelningsdagen. Hektiskt schema, väntande statister, soltider att hålla och framför allt lastbil efter lastbil med tekniköverraskningar av alla de slag. Vad passar väl inte bättre än att inleda med ett antal olika pauser. Rökpauser, mobilpauser, kommunikationspauser och bara pauser. Här jobbar man inte snabbt. Kamerakillarna kan bara ett fåtal ord på engelska och vår elektriker ingen alls. Med knackig skolfranska, tecken, symboler och charader känner jag mig som en vandrande Rosettasten i mina idoga försök att kommunicera vad det är vi vill åstadkomma denna dag. Till den tänkta folkfesten på torget har den statistansvarige lyckats med konststycket att samla ett 200-tal ganska deppiga statister och den influgna Steadicam-operatören från Italien verkade oroväckande ovan. 

Dag två bjuder på mulen morgon så jag försöker ordna med solljus från ”smålamporna”. Får beskedet att CTO-filter för att värma på ljuset inte finns i Marocko. Check! Bara för produktionen att låta flyga in. Vi gör ett nytt försök med SkaterScope, som även den blivit panikinflugen från Paris, men tyngden får den italienske operatörens resultat att se mycket mediokert ut. B-foto kommer med nyheten att det inte går att få fokus i oändligt läge. De vida bilderna blir oskarpa men så är SkaterScope konstruerat, menar han. Skrattretande. Den kvalificerade bedömningen kommer alltså från samma person som kollimerar objektiven genom att helt enkelt bara flytta en tejp med fokusmarkeringen på objektivet och som fäster storzoomar helt utan support (stöd) rakt i kamerafattningen.

Efter ett evigt meckande och trasslande med framförallt okomplett teknik och minst sagt hemmasnickrade lösningar sker något av ett mirakel. Plötsligt händer det! B-fotot överraskar oss med att på kvällen skruva isär lite här och där, och får på något ovetenskapligt sätt fokusproblemet ur världen. Som en blixt från klar himmel uppenbarar sig också ytterligare en 12kW- och 18kW-lampa som produktionsledaren på något vis skakar fram ur rockärmen.

Vid det här laget har vi också lyckats få lov om en ny Steadicam-operatör. Han flyger med hela sin utrustning från Danmark, så vi tipsar produktionen att de ska köpa två biljetter och flyga två personer för att slippa dyr övervikt. Sagt och gjort, men med den lilla detaljen att operatören och den andra personen bokades på två olika flighter...

Sin vana trogen passar fransmännen under tiden på att starta en liten flygstrejk så att vår dansk under nedresan till Marocko fastnar i Paris. Bara för vår vän italienaren att bita ihop ytterligare en dag. Fortsatt mulet och räckvidden på våra gaffeltruckriggade 18kW:are är minst sagt begränsad. Med nya franska filmglosor i bakfickan lyckas vi ge kommunikationsskutan lite medvind. Den stora massan av marockanska medarbetare tar upp tempot ett snäpp.

Just som inspelningsgeisten håller på att resa sig till upprätt läge lyckas elkillarna spränga en 12kW sun-lampa som blir så illa tilltygad att den bara är att betrakta som kasserad. Till mig andas man inte om denna incident i hopp om att jag kanske helt enkelt inte ska märka det. På tre dagar har vi bara lyckats filma 40-50 procent av allt som ska göras, bara kortversioner och inget av det stora, viktiga och svåra entagningssceneriet. Vädret blir sämre och vi skjuter ytterligare en dag på resterande inspelning. 

Den lediga dagen, om man nu kan kalla den det, ägnar vi åt att omgruppera och öva scenerierna med den nya Steadicam-operatören som nu kommit på plats. Cablecamen sitter fast i tullen och vi tvingas ta beslutet att filma i fel ordning. Dömt att misslyckas. Utan den famlar vi minst sagt i blindo i planerandet av Steadi-bilderna och de sömlösa tagningarna vi i slutänden vill åstadkomma. De sista dagarna får vi dock tag på en till engelsktalande marockan som hjälper till att styra upp statistmassorna. 

En positiv sak: utan att produktionen tagit ut väderdagarna skulle aldrig Cablecamen hunnit komma på plats i tid på grund av tulltjafset. Det trådlösa remotehuvudet på Cablecam:en trasslar och lever sitt eget liv stora delar av tiden men vi får till slut en bra in och en bra ut, bara att gasa och blunda. Sista tagningen sänker sig solen ned över hustaken och därmed blir det inte mer filmat än så här. En enda teknikhärva, två extradagar och ett gäng bittra statister senare lämnar vi Marrakech.

Men det finns ytterligare ett marockanskt ess kvar i ärmen, det ska vår svenska efterbearbetningskille alldeles snart bli varse. I skrivande stund växer postproduktionen av denna film i Sverige åt alla håll men nu finns varken mer tid eller pengar. Lösningen? I Marocko jobbas det parallellt med att på egen hand försöka sätta ihop materialet, utan framgång bör tilläggas. Budgeten har spruckit i skenande extrakostnader för produktionsbolaget så de försöker spara på alla möjliga kreativa sätt. Allas vår andra delbetalning ligger pyrt till. Vi nordbor har därför en deal att inga mastrar lämnar posthuset innan alla har pengar på sina konton.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan