Igår avslutade jag en filminspelning här i Köpenhamn. Så kallad lågbudget, numera standard; 35 dagars inspelning, löner i den lägre delen av skalan, det vill säga fullständigt anständiga löner men inga stjärngage någonstans, varken hos A-foto, regissör eller huvudskådis. 25 skådespelare där alla utom huvudrollerna bar egna kläder, lånade peruker och likaledes lånad rekvisita var vanligt, ljussättning för det mesta befintlig och en enkel kinoflow fanns i nödfall.

Av 35 dagar slutade vi inte i tid en enda gång. Vi slutade EN TILL TVÅ TIMMAR FÖRE utsatt sluttid. Sug på den! En enda dag varslades om övertid, enbart för att vi var tvungna att ta om något som visat sig vara oskarpt i framkallningen. Jag måste säga att jag är imponerad.

Och minns tydligt en hetsig debatt under Göteborgs filmfestival tidigare i år, med rubriken ”Hur ska vi göra svensk film bättre?” Där diskuterades filmfinansiering, framgångsrecept, och anekdoter från mer eller mindre ”lyckade” filmprojekt framfördes, för att vi förhoppningsvis skulle landa i en konkret idé om vad som kan förbättras inom svensk filmindustri.

Personligen tjatade jag mig hes under diskussionen, för att understryka vikten av ett välplanerat projekt; inte bara gällande inspelningsplan, men i fråga om förberedelseperiod för alla avdelningar; från scenografi till mask, inklusive fotoavdelning, kostym, och till och med skådespelaravdelning. För det spelar ju ingen roll om alla är redo på plats om manusdiskussionen mellan skådis och regissör först uppstår tio minuter innan tagning. Alltså en förberedelseperiod som är så väl genomförd, att man när vi väl står inför att filma, faktiskt har en rättvis möjlighet att fullfölja våra professioner, att göra ett bra jobb helt enkelt, och detta utan att behöva gå in på en enda minuts övertid, betald eller obetald. Vore inte det nåt?

Jag trodde ärligt talat inte att det var möjligt, tills igår då jag stod inför faktum.

Så vad kan vi göra bättre då? Jag hade i somras ett samtal med en framgångsrik svensk regissör som irriterat kommenterade de snabbt stigande lönekraven från landets skådespelare. Jag höjde ett förvånat ögonbryn, eftersom skådespelarlöner för det mesta inte brukar uppta någon större del av en filmbudget, utom i undantagsfall där man just kanske kontrakterar en av de ytterst få storstjärnor som tar, eller kan ta, svindlande summor för att eventuellt bidra till ett par fler sålda biobiljetter eller nedladdningar. Skådislöner var väl knappast orsak till bristande tidsplaner, felbudgeteringar och andra orsaker till haltande filmprojekt? Resten av filmarbetarna då, och deras lönekrav? Jodå, här hittar man också positioner som gräver mindre hål i budgeten, men till syvende och sist handlar det väl mest om helhetsplaneringen; hur skapar man en fungerande inspelning med en viss summa pengar.

Inte - hur får vi 10 miljoner att se ut som 20.

Inte - hur pressar vi in 43 inspelningsdagar på 38.

Inte - hur tjänar vi mest pengar,

utan - hur får vi en arbetsplats där folk trivs, presterar bra och gläds åt att komma tillbaka till jobbet igen imorgon?

Och nånstans där dök veckans snackis i Danmark upp - Peter Aalbæk Jensen basunerar ut att han lovar löneökning och anställningstrygghet till de medarbetare som tatuerar in firmans logga på skinkan. You heard me, TATUERAR ZENTROPAS LOGGA PÅ RUMPAN.

Ha ha ha, det låter ju som årets aprilskämt, men han är allvarligare än döden. Sex elever på Zentropas  utbildning har redan gjort slag i saken, och loggan är numera förevigad i mänskligt kött, flera gånger om. Och vad sjutton ska detta vara bra för då? Film- och tv-arbetarföreningens förman förbannar idén och menar att det luktar maktmissbruk.  En elevs normallön ligger på cirka 8000 kronor det andra året i studierna, kanske värt att nämnas, men eleverna själva är glada och ser det som en kul grej från sin studietid. Och Peter Aalbæk Jensen svarar igen med en filosofi kring engagemang, och det lustiga i tanken om att dessa tatuerade rumpor i framtiden kommer att besitta chefsstolar runtom i film och tv-danmark.

Tokroligt, fullständigt vansinnigt och mycket tankeväckande med tanke på den senaste tidens filmdebatt här i landet - om alla går in för att pressa upp lönerna utan urskiljning och proportionalitet i förhållande till projektets art, kommer fler och fler filmproduktioner att flytta utomlands. Situationen har funnits i några år; reklamarna drog till Tjeckien, sedan Polen, och de senaste åren har Baltländerna använts flitigt som samarbetspartners för både reklam- och filmbransch, och naturligtvis inte enbart på grund av sina flotta landskap…

Lägger så till sist ett pussel av den svenska regissörens irritation över höga lönekrav, Aalbæks krav på bevisat engagemang, trenden att flytta för dyra produktioner utomlands, och vaknar efter dessa 35 fullkomligt perfekta inspelningsdagar och tänker vafan, så här skulle det kunna vara oftare?

I min umgängeskrets är de flesta inte kulturarbetare, och jag hör ofta kommentaren - ni i eran bransch är ändå så lyckliga, ni gör nåt ni känner passionerat för och får betalt för det. Jo visst, men i filmfinansieringsdebatter och piratkrig försvinner liksom den där passionen lite. Jag talar inte om den där tacksamheten man förväntas känna, men om att hitta tillbaka till varför man nu jobbar med detta magiska medium.

Efter tre dagars inspelning på Jesper Klevenås nya kortfilm ”Ett tyst barn”, för lite pengar men med total konstnärlig tillfredställelse, upptäcker jag personligen igen hur lyckligt lottade vi kan vara i vår bransch, när det inte bara handlar om kapitalistisk vinst utan yrkesmässig, känslomässig och själslig. För visst kan svensk filmindustri skapa magi, visst kan vi göra film i världsklass utan att det kostar vansinnessummor och privatrelationer - it´s not all about the money.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan