Handen på hjärtat, kära filmbransch.
Var det verkligen Ipredlag, privatpolis, rättsröta och dagisnivådebatt ni ville ha?

I en tid av blomstrande biografkultur, fortsatt ökande DVD-försäljning och rekordvinster över hela världen, allt i symbios med en lika blomstrande fildelning – hade ni inte hellre velat ta lite mer tid på er, fundera på långtidskonsekvenser, prioritera de oberoende forskningsrapporterna framför de Hollywood-lobbyistiska, använda den lugna logiken i stället för den rasande reptilhjärnan?

Det “nej” jag eventuellt får till svar kommer egentligen inte från er, utan från Hollywood.

Det är bara Hollywood som valt att starta krig mot sin egen publik, sina egna fans, sina egna kunder, sina egna största gratismarknadsförare; som krävt ministerstyre från svenska regeringar och banat väg för en vanvettigt osvensk lag som bryter tvärt mot både det här landets rättspraxis och rättssäkerhet.

Och jag kan inte förstå varför vi inte någon enda gång ställer Hollywood till svars för sina övertramp.

Det mest bisarra exemplet är det Antipiratbyrån-regisserade tillslaget mot internetleverantören Bahnhof 2005, beordrat av jävsanklagade TPB-domaren Tomas Norström. Dagen efter detta skickade Motion Picture Association of America inte bara ett personligt tack- och gratulationsmejl till Henrik Pontén (dokumenterat i Veckans Affärer, oktober 2005), utan lade också ut en pressrelease om sin propagandaseger på sin hemsida. Vad man inte tänkt på var att eftersom dokumentet gick att ladda ner som word-fil kunde man också trycka på kommandot “spåra ändringar”. Resultatet, arkiverat hos världens mest kände immaterialrättsexpert, Harvard-juridikprofessorn Lawrence Lessig, borde fått svenska medier att skaka av scoop-vittring, svenska filmarbetare att ställa undrande frågor till Antipiratbyrån, och alla vakna svenska medborgare att ifrågasätta polisens metoder.

Det visade sig nämligen att Hollywood börjat snickra på pressreleasen redan samma dag som svensk polis gjorde tillslaget. Och jämte de sedvanliga överdrifterna basunerade man stolt ut att “servrarna också använts för att distribuera träningsinstruktioner för terroristgruppen Gula brigaderna”.

Hollywood hade alltså direkt insyn i servrarnas innehåll, och var fruktansvärt sugna på att kunna koppla fildelning till väpnad terrorism.

Det var ju bara det att Gula brigaderna – ett gäng spetssoldater som tjänade under Gustav II Adolf – inte varit aktiva på långt över 400 år.

Vad säger detta om Hollywood och deras propagandamaskin? Att vi kan lita på dess syften och företrädare, låta vår regering kohandla med dem? Eller, som historikern Rasmus Fleischer formulerat det: “Hur pålitlig ter sig en organisation som stormar in i serverhallar för att jaga spöken från slaget vid Lützen?”

Ändå tas de integritetskränkande infiltrationsmetoderna på högsta officiösa allvar. Hollywood bjuder in amerikanska och franska presidenter och engelska och svenska minstrar på röda mattor och får dem alla att lyssna och läsa deras – bara deras – studier. Hollywood har gjort vad de gör bäst, skapat en förhöjd verklighet, en filmisk story, som politiker i precis rätt internet-aningslösa ålder svalt som extrasaltade popcorn.

Sverige borde ha lämnat en skarp protest till Vita huset för det som skedde i förspelet till raiden mot Pirate Bay. I stället hemligstämplade Thomas Bodström 737 mejl mellan sig själv, MPAA och Vita huset, och – att döma av SVT:s Rapports inträngande djupgrävning i fallet under 2006 – ljög om sin inblandning; hans egen statssekreterare Dan Eliasson erkände i praktiken ministerstyret när han, ställd inför överväldigande bevisning från Rapport-redaktionen i juni 2006, bekräftade att USA hotat Sverige med handelssanktioner om inte regeringen i princip tvingat polis och åklagarmyndighet att omgående slå till mot Pirate Bay.

Och detta är bara en bråkdel, några få dagar på jobbet, av de drastiska och magstarka friheter Hollywoods propagandamaskin tagit sig de senaste åren, i rättssalar, i hundratusentals lokala pirattillslag, i falska forskningsstudier, i mutor och andra olagligheter.

Åtminstone något av allt detta borde ha funnits i svenska mediers medvetande när Antipiratbyråns Henrik Pontén tjongade i gång en alldeles egen personkampanj inför EU-valet. Under några dagar dök han upp i en mängd tidningar och med en mängd budskap och angreppsvinklar: från en attack på Dreamhack och helsidessnyftare om hur “Piratrörelsens nya taktik” resulterat i ett förfalskat namnbyte, till ett plötsligt aggressivt svar på en flera år gammal Piratpartiet-bloggtext.

Och det är mycket lätt – för vanliga, halvintresserade läsare, men också för folk i filmbranschen – att i alla dessa Ponténska framträdanden se en hederligt hårdjobbande företrädare för svenska filmarbetare; nästan som en idealistisk facklig representant.

Men frågar man MPAA så företräder Henrik Pontén främst deras intressen – MPAA som, på sin hemsida, beskriver den typ av arbete som Pontén frontar i Sverige som likvärdigt “ett utrikesdepartement”.

MPAA företräder inte enskilda filmarbetare, utan filmbolag, vars affärsidé är att betala filmarbetare så lite som möjligt. MPAA, och Henrik Pontén, är alltså praktiskt taget i opposition mot filmarbetares fackförbund. Samtidigt som Hollywood gjort pengafabrik av sin masstämningskampanj mot fildelare i USA så är samma filmbolag indragna i lika uppseendeväckande juridiska processer åt motsatt håll – stämda av filmarbetare som lurats på pengar i det närmast skalbolagsliknande virrvarr som Hollywood filtrerar alla intäkter genom (bara “Sagan om ringen” orsakade att 15 av skådespelarna stämde filmbolaget för kontraktsbrott…).

Jag är för den upphovsrättsliga principen, och jag längtar efter fungerande digitala betalsystem som även löser den största problematiken: bristande tillgänglighet, orsakad av de alltför avgränsande tids- och regionsfönstren. Dessa beror ju i sin tur på de lapptäcken av avtal i många led som utgör en stor del av branschens affärsidé, men som icke desto mindre är oförenliga med en digital kulturglobalisering.

Det är alltså Hollywood, inte fildelare, som är den stora bromsklossen. Oavsett vad man tycker sig kunna skylla på – Gustav II Adolfs gamla elitförband eller “X-Men: Wolverine”-fans.

Och jag tror att vi alla måste börja inse att Hollywood och dess Sverige-ambassadör Pontén inte svarar inför svenska konsumenter och filmarbetare utan bara inför några av sydvästra USA:s mäktigaste industrimagnater och aktieägare – som redan har en fullskalig plan för att, så att säga, harmonisera västvärldens hopplöst öppna och fria kommunikationssamhällen med stats- och korporationskontrollerade diktaturer.

I decennier har kulturmedvetna svenskar i 1930- till 50-talsgenerationerna varnat för att vi är i Hollywoods förgiftande våld. Nu när vi verkligen är i detta förgiftande våld står precis samma människor redo att dela ut de första slagen och giftinjektionerna.

Jag tror inte detta är vad någon svensk filmintresserad människa egentligen vill befatta sig med. Jag tror desperationen är suggererad. Som en enda stor Hollywood- nyinspelning av “The Manchurian Candidate”.

/Kjell Häglund

Svar

Filmnyheterna har låtit Henrik Pontén på Antipiratbyrån läsa och bemöta kritiken i Kjell Häglunds krönika. Detta är svaret från Henrik Pontén:

"Den intensiva debatten om illegal fildelning drar till sig en mängd debattörer med bestämda åsikter om problemet och dess lösning. Om inläggen är sakliga och konstruktiva deltar jag efter bästa förmåga för att ge rättighetshavarnas aspekter. När de, som i detta fall, övergår i en osammanhängande störtflod av anklagelser och felaktigt redovisad fakta tycker jag inte att det är meningsfullt att delta."
 
/Henrik Pontén


Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan