Självklart är en av de stora frågorna idag, kanske den största, i branschen hur det nya filmavtalet ska se ut: om staten som vanligt tänker kämpa för att behålla den nuvarande konstruktionen med en "frivillig" överenskommelse med branschpartner eller om staten för första gången vågar se filmbranschen som en viktig bärare av svensk kultur och ge den de resurser som krävs för att skapa filmer som är breda, smala, tankeväckande, underhållande, spännande, provocerande, rent kommersiella, banala, ja, helt enkelt all sorts film.

Tyvärr lutar det åt att det blir som det varit förr, med kanske några nya kommatecken och något nytt fint ord, men inte nya pengar. Det som staten lovade vid förra avtalsförhandlingarna att man skulle få med DVD-branschen och de nya "fönster" (bredband- och kabeloperatörerna) har vad jag vet inte gjorts något åt. Och att tro att den sittande regeringen ska lägga mer pengar på filmbranschen är väl lika stor chans som om SD skulle bli ensamt regeringsparti efter nästa års val – vilket vi verkligen får hoppas inte blir verklighet.
　
Jag tror att det bästa vore ett statligt filmavtal som i Norge och Danmark med en stark vision från staten om vad filmen bör ha för betydelse för Sverige idag och i framtiden, nationellt som globalt.
　
Men vad som än händer är det mer pengar som behövs, dels för att garantera en volym för att vi ska kunna behålla kompetens hos oss ALLA som är med och skapar film = bättre film, dels för att varje projekt bör bli bättre kapitaliserat. Och ser man till både Danmark och Norge så satsar deras folkvalda mer än dubbelt så mycket pengar som den svenska staten satsar på film, trots att de länderna nästan är hälften så stora som Sverige. Och vi vet alla hur mycket dessa länders satsningar har betytt för att öka kvalitén på deras filmproduktion - alla aspekter.

　
En svensk film har helt enkelt väldigt svårt att spela tillbaka sina pengar. Och utan intäkter, inga finansiärer, ingen framtid. Det finns många i branschen som föraktar den så kallade kommersiella filmen. Dom anser att det bara ska göras smal film, att all annan film är meningslös. Det är självklarhet deras rättighet att tycka så. Men varför vara så inskränkt, varför inte se att den svenska publiken faktiskt vill se ALL typ av film, och tyvärr är det så att all film (med mycket få undantag) behöver stöd, vare sig man vill eller inte. Inte ens ett land som Frankrike eller England klarar sig utan stöd och då har de vardera ca 51 miljoner fler innevånare än vad Sverige har.
　
Och oavsett hur mycket pengar som kommer ur ett statligt filmavtal eller "frivilligt" filmavtal så finns det en organisation som är satt att förvalta visionen och målet med filmavtalet och dela ut pengarna enligt de direktiv som varje filmavtalsförhandling ger vid handen och det är självklart Svenska Filminstitutet, SFI.
　
Ända sedan jag för första gången kom i kontakt med SFI som ung filmarbetare i början på 1990-talet har jag varit tveksam och undrande till dess roll och funktion. Och tyvärr måste erkänna att jag i princip är av samma uppfattning idag.
　
Säkert beror mina känslor på att jag och de flesta som på något sätt ska söka stöd hos SFI känner en stor osäkerhet när man går upp för rampen till arkitekt Peter Celsings betongskapelse som mer kan liknas vid en trist bunker än ett kreativt hus, där i princip alla beslut om vilka filmer som ska produceras i Sverige har fattats sedan 1963. Utan pengar från SFI, ingen film. Det finns få undantag åtminstone under min verksamma tid i filmbranschen.
　
Ingen ser Svenska Filminstitutet som fungerande bärare av den svenska filmen, eller att dess personal eller styrelse gör ett tillräckligt bra jobb inom ramen för uppdraget från filmavtalet! Och detta beror självklart på att SFI:s arbete består av att ge ekonomiskt stöd, mer än 150 miljoner kronor årligen, som många personer och bolag i filmbranschen anser att dom är i behov av och berättigade till, men självklart kan inte SFI med den budget dom förfogar över möta allas alla behov.
　
Sedan Cissi Elwin blev utnämnd till VD har det blivit väldigt mycket bättre, men det är tyvärr en del kvar till ett fungerande SFI anser jag och många med mig.

En av många problem med SFI är bristen på offentlighet. Till exempel: utvecklings- och manusstödet som delas ut redovisas inte offentligt. Det är många miljoner som satsat på utveckling av manus och projekt vilket är nödvändigt för branschen, men att det inte redovisas vem som får stödet och vad det leder fram till är anmärkningsvärt.

Detta stöd har länge varit hårt kritiserat för att det många gånger upplevs som en dold ersättning till folk i branschen, en livsuppehållande ersättning, och att syftet med stödet sällan blir verklighet. För att undvika spekulationer borde det ligga i SFI:s intresse att frivilligt redovisa var stödet går till och vad resultatet blev. Och även om det finns noll sanningshalt i ryktena är det ändå av vikt att branschen vet vilka som får stöd och varför. Jag förmodar att alla beslut om stöd till konstnärer av andra institutioner är offentliga och redovisas utifrån de riktlinjer som offentlighetsprincipen gör gällande.
　
Och argumentet för att inte redovisa mottagare och mål är att folk i branschen kan "stjäla" idéer från de projekt som fått stöd om det finns offentlighet kring processen tror jag inte på.
　
Förvisso är SFI en stiftelse med pengar från både staten och filmbranschen vilket innebär att man inte lyder under offentlighetsprincipen. Men måste man ha det kravet för att det ska finnas transparens vilket för mig är självklart. Det är branschens gemensamma pengar som delas ut och visst vore det rimligt att ALLA stöd redovisas på till exempel SFI:s hemsida. Eller?

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan