Så fimpar jag en filmsamling igen.

Första gången var för tio år sedan, och när jag lät släkt och vänner ta vad de ville ha från min vägg av plastiga, dammiga videoband förvånade det mig att nästan alla mina filmer fortfarande var inplastade (om de var köpfilmer) alternativt ospelade (om de var inspelade från tv på tomkassetter).

Andra gången pågår just nu, men förvåningen har blivit ett uppvaknande.

Jag har köpt på mig en stum “samling” snarare än tusen levande filmupplevelser. Inför mig själv, i synnerhet när min fru tagit upp det, har jag motiverat mitt filmhamstrande med att jag för jobbets skull behöver bygga upp ett “referensbibliotek”. Men jag har sällan använt mina dvd-filmer till något annat än att arrangera dem i hyllor.

Ytterst går det inte att tolka uppbyggandet av en filmvägg i hemmet som annat än en religiös handling. Eftersom jag vet att det aldrig kommer att finnas tid att titta på ens en bråkdel av alla dessa filmer så måste ju mitt filmsamlande, logiskt sett, peka på att jag planerar för ett liv efter detta, då jag ska kolla på alltihop. Eller att jag åtminstone försöker besvärja förgängligheten – med regelbundna filmköp som ritualiserade böner.

Visserligen älskar jag att blåsa upp nyrestaurerad, bortglömd 1960-talsfilm på projektorn hemma och att kunna vidröra en svunnen tid med blicken, återbörda denna tid från förlorad till levande. Men när jag väl ser en film väljer jag ändå, 99 gånger av 100, någon av alla nya filmer jag inte hunnit se, någon som finns i samtiden och debatten. Ser jag något gammalt handlar det i regel om att stilla nyfikenheter ur samma aktualitetsperspektiv – hur ser den nyfixade ”Blade Runner” ut på blu-ray? Men jag har inget behov av att äga en kopia av ”Blade Runner”, jag vill bara köpa mig periodisk tillgång till den på enklaste, effektivaste sätt.

Därför får det alltså räcka nu. Jag måste sluta samla. Ett beslut helt i linje med både tidsanda och teknologiutveckling. Jag tar konsekvensen av mina reella filmkonsumtionsvanor under de senaste 25 åren, av att sällan kollat en film mer än en gång, av att alltid föredragit hyr- framför köpfilm trots att jag lagt ner så mycket mer pengar på det senare.

Samtidigt gör filmindustrin precis tvärtom – lever på att folk betalar extra för att få ställa engångsfilmer i hyllor. Det är tragikomiskt, men tvingar till självrannsakan: här sitter jag som storkonsument av film och är upprörd över industrins usla anpassning till digital distribution, när det är mitt eget hamstrande och hagalna köpbeteende som ligger bakom industrins hela strategi. Om filmbranschens affärsutveckling just nu är ett stort snedsteg så är det jag själv som knuffat den dit, och ur kurs.

Hade filmindustrin fortsatt längs sin naturliga, raka linje de senaste 20, 30 åren, och inte halkat in på detta historiska stickspår med individuellt fysiska, plastiga, köpfilmer, så hade den fortsatt att erbjuda sina kunder film per tittillfälle, utvecklingen hade gått från bio till tv och hyrfilm och fortsatt in i den digitala eran utan att krocka sig in i alla dessa onödiga vägskäl, utan att börja bränna miljarder på politisk lobbying och distributionsdödsångest; vi hade i dag haft en fullskalig hyresverksamhet online, komplett med streaming- och abonnemangstjänster.

Backa 20 år i tiden. Nästan ingen samlade på film då – även storcineasterna klarade sig med att, utöver biobesökandet, hyra sina videor och spela in film från tv för tillfälligt tittande. När jag började samla var detta något så okänt i det allmänna medvetandet att jag en gång blev stoppad av den brittiska tullen – för att de bara kunde se en tänkbar anledning till att jag bar på en bag full med inplastade engelska köp-VHS: för att smuggla och bedriva “svart” parallellimport. De släppte mig först efter att noga ha övervägt min trovärdighet då jag pekat på att jag bara hade ett ex av varje film och kvitton med normalpriser från Virgin Megastore.

Så började jag alltså hamstra i stället för att hyra. Och började om från början igen när dvd:n lanserades, i en pandemisk hemmabioyra som fortplantades via utvecklingen av surroundsystem, projektorer och platt-tv. Det var vi konsumenter – inte nödvändigtvis filmälskare utan snarare prylgalningar och nöjeskonsumentsvenssons – som gick i täten, och filmindustrin bara gav oss vad vi ville ha: läckra (läs: plastigt värdelösa) samlarutgåvor, dubbel-discar, jubileumsboxar, köp-3-betala-för-2; man anpassade hela PR-terminologin efter samlartrenden och sålde inte längre på “den utltimata filmupplevelsen” utan på “den kompletta Disney-samlingen” eller “Scarface i exklusiv 20-årsjubileums-tin box med samlarvykort”.

Och det var dvd-samlandet, inte filmtittandet, som blev det tidiga 2000-talets största popkulturella grabbhobby, och som gick ut på att plåta sina dvd-väggar och visa bilderna för varandra på dvd-forum och framför allt att uppgradera med ständigt högre upplösning i de takmonterade filmprojektorerna. Först i dag, när jag sitter och städar hemmet rent från dvd-högar i hyllor och trappor, på bänkar och golv, inser jag att jag var en av dem – jag brukade ironisera över deras plastbox-leksakshyllor, men jag hade exakt samma fetischistiska syn på hdmi-kablar och grå projektordukar och hyllor med Criterion-statusobjekt.

Filmindustrin har vräkt ut köpfilmer som i genomsnitt kostat mindre att producera än en kinesisk pirat-VCD, till miljoner svenska filmanalfabeter som utan att själva begripa varför köpt ”Snuten i Hollywood Vol. 1–3” på Ica Maxi, trots att de redan sett dem på både bio och video, och hellre går ner och hyr ”Mamma Mia” på hörnet den fredagskväll de råkar känna för att ”kolla på nåt”.

Svenska Dagbladets filmkritiker Hynek Pallas skrev nyligen i sin blogg att filmbranschen de senaste tio åren ”framgångsrikt lurat på oss behovet av att äga dvd-filmer som de flesta av oss bara kommer att se en gång”, men jag tycker alltså snarare att vi lurat oss själva – och lurat filmbolagen att vi vill fortsätta med detta vansinne att köpa engångsfilmer till överpriser.

Men sedan har han samma syn på utvecklingen: Hynek skriver att köpfilmerna som ny ”inkomstkälla krockade med det som hade varit den mest naturliga utvecklingen för den digitala filmvisningen”, nämligen att ”det hade, sett till etablerade konsumtionsmönster av film, varit helt självklart att filmbranschen snabbt hade skapat streamingtjänster som fungerade: för det var redan ett etablerat sätt att se film. Bara man kunde pausa, spola, kanske se klart filmen nästa dag”.

Illegala fildelare anklagas av branschen för att snylta, för att ”bara vilja ha” eftersom ”gratis är gott”, men jag tror att fildelningen av film mer är konsekvensen av att filmkonsumenter tvärtom vaknat ur habegäret. Man vill ha online-hyrfilm, fast på det tekniskt enklaste och bästa sättet. Det är tillbaka till hur allt var innan den här galna köpfilmsfesten låste fast Drömfabriken i ett förpackningsindustriellt skruvstäd.

Så med tanke på hur gärna filmindustrin sägs vilja ”vrida klockan tillbaka” borde den ta chansen nu och möta sina kunder precis där.

Artiklar, krönikor, debattartiklar och andra texter på Filmnyheterna uttrycker inte nödvändigtvis Svenska Filminstitutets åsikter eller policy.

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan