Jag skulle vilja förklara ett par saker med anledning av Mats Arehns öppna brev till kulturministern.

Vi är överens om det mesta. Det behövs en genomtänkt kulturpolitik för filmen och stödet till filmproduktion ska ha kvalitet som främsta riktmärke.
Vi är också överens om att både det smalare, och mer svårfinansierade, ska ha stöd men att även "breda och underhållande filmer /behöver/ någon form av stöd".

Vad jag vet är Sverige idag ensamt om ett filmavtal som bygger på en frivillig överenskommelse mellan branschen och staten. Nästan alla länder har stödsystem riktade till nationell filmproduktion via en helstatlig filmpolitik, och nästan alla dessa länder har någon form av automatstöd som liknar vårt marknadsstöd, till exempel Danmark och Norge. Många röster har under årens lopp höjts för att Sverige också ska ha en sådan ordning. Och ett tillfälle yppades: det var pengar som "blev över" som finansierade detta kortlivade stöd. Det fanns i ett knappt år (tredje och sista utdelningen var i juni 2009). De överblivna medel som användes kom från det publikrelaterade stödet (PRS) och var bundna dit. Alltså ett stöd till publikt stark film.

Vi ska snart ha en ny filmpolitik i Sverige. Nu har vi haft tillfälle att prova ett marknadsstöd och kan utvärdera resultatet, och vi kan med goda argument driva att vi bör behålla PRS och inte, som filmutredningen föreslår, ersätta det med ett marknadsstöd.

Stödsystemet har givetvis inga affärsmässiga intressen. Vi investerar inte i filmer, vi stödjer dem och räknar sällan med att få några pengar i återbetalning. Däremot kan varje enskilt filmprojekt sägas vara ett affärsmässigt företag, för även de smalare titlarna lever på en marknad. Den policy för stödgivning som kan kallas "större-stöd-politiken" och som började gälla 2006/2007 hade som ett av sina viktigaste mål att minska det finansiella beroendet av marknaden. Med mera stödpengar i filmerna så minskar marknadskrafternas (alltför) stora inflytande över produktionen. På det sättet hoppades vi få se större mod och egensinne, och mindre likriktning, mindre av "utslätat och tillrättalagt" i svensk film.

De senaste två årens fenomenala framgångar för svensk film både hemma och i världen tycker jag visar att det finns ett samband mellan (stöd)pengar och kvalitet och att mer pengar behövs till filmen som helhet för att vi ska kunna upprätthålla både den höga kvaliteten och publikens intresse.

Charlotta Denward
Chef för produktionsstödsavdelning, Svenska Filminstitutet

Läs också Mats Arehns debattartikel:
Öppet brev till kulturministern

Tillbaka till sidtopp
Tillbaka till startsidan